Je ne veux pas être enrhumée!

Efter att ha legat nerbäddad i soffan några dagar med feber och snuva vågade jag mig till slut ut ikväll. Tänker gå till jobbet imorgon, så jag tyckte att det kunde vara okej att gå till franskan nu ikväll … Kommer ju att missa några lektioner när tjejerna och jag åker till USA, så jag vill helst inte missa några fler. Dessutom har vi alltid så skoj där. Eftersom den text vi läser nu handlade om hur fransmännen spenderar sin fritid och den, bortsett från tre eller fyra rader, i princip enbart handlade om mat så kom vi in på det här med förutfattade meningar och liknande. Martine undrade om författarna till läroboken över huvud taget hade varit i Frankrike 🙂

Men vi konstaterade förstås också att det finns skillnader mellan svenskar och fransmän … Martine tyckte till exempel att det är tråkigt att hon aldrig får några spontana komplimanger på gatan av män i Sverige, och vi andra konstaterade nog att vi skulle tycka att det var ganska underligt beteende. Vi pratade lite om matvanor, lite om dryckesvanor etc. och Lena berättade att när hon bodde i England så tyckte hon att det var så skönt att folk spontant pratade med varandra överallt, att de är mästare på småprat och det aldrig blir någon pinsam tystad, men hon sade också att de av hennes engelska vänner som var mer blyga och tillbakadragna tyckte att ett land som Sverige verkade som himmelriket. Det är inte lätt att vara blyg här heller alla gånger, men det är nog ändå mer accepterat här än i kulturer där man förutsätts vilja och kunna prata med allt och alla. Jag får vara glad (igen) att jag är född i Sverige!

Hur som helst så är hon lurig, Martine. Förra veckan hann vi precis gå igenom alla övningar till kapitel ett, så mot slutet av lektionen så gav hon oss i läxa att repetera det och kika lite på kapitel två … men idag började hon minsann lektionen med glosförhör på kapitel två i alla fall! Det var tur att jag åtminstone hade skrivit in glosorna på glosor.eu, för det var faktiskt en hel del som hade fastnat, om än långt ifrån alla. Det är bara att konstatera att det ger väldigt mycket att skriva glosorna … i alla fall för mig. Jag måste skriva för att saker skall fastna … När jag gick i Davids grupp frågade jag någon gång något om stavning och han tyckte att det inte var så viktigt, för det inte är så troligt att vi behöver skriva franska, utan mycket troligare att vi måste prata … men hallå, för mig är det viktigt. Kan jag inte stava ordet kan jag inte komma ihåg det heller, så är det bara. Sedan kan jag ju inte förneka att jag föredrar italienska ord som stavas som de låter 😉

Nu skall jag titta på de stackars stafettåkarna i OS som åker i världen snöfall (idag har det faktiskt varit plusgrader i Götet, och ingen mer snö … men det har snöat hur mycket som helst på sistone) och vänta på att Älskling skall komma hem från jobbet så att vi kan mysa!