Jag bloggar inte här

Det kanske märks? Men ibland envisas ju vissa bloggar med att bara låta en kommentera med en wordpressblogg, och jag har i alla fall inte lyckats att få det att fungera med någon utav mina wordpressbaserade bloggar på egen domän, så då kanske någon kan råka hamna här …

Jag uppdaterar inte jättemycket på min personliga publika blogg just nu, men det händer. För det mesta känns det bättre att skriva av sig i sluten grupp på Dremwidth/Livejournal, men om jag bloggar publikt så händer det här:

laviedepiglet.se

Sedan har ju systeryster och jag startat pysselblogg också, som förhoppningsvis uppdateras mer framöver:

pysselsystrarna.se

Så om du har hamnat här av någon anledning så tycker jag att du skall kika vidare där istället 🙂

 

Sämst på att blogga

Fy, vad jag är dålig på att blogga 😦 Dels beror det väl på att annat tar upp min tid, men väldigt mycket tror jag just nu att det beror på att jag skulle vilja ha en blogg med den perfekta layouten, som är precis som jag vill ha den … och jag vet inte riktigt hur jag skall uppnå det. Jag blir alltid jätteavundsjuk när jag besöker bloggar som är fina, och jag känner mig oinspirerad att skriva för att jag inte får det att se ut som jag vill. Önskar att jag kunde en massa om webdesign så att jag hade kunnat göra en blogg som ser precis ut sådan som jag skulle vilja, men … så är ju inte fallet!

Nu är det snart helg! Jippi! Skall bli härligt med lite sovmorgon … och massor med gos! Skall försöka att skriva mer i bloggen snart också. Kanske. Eller hitta en som jag blir inspirerad att skriva i. Jag vet inte. Det är inte lätt! Kanske borde man skriva dagbok istället … på riktigt, som man gjorde förr? Men det är ju inte samma sak!

Hur som helst, så måste ni bara titta/lyssna på den här:

Jag skrattade så att jag grät när Älskling och jag lyssnade på den härom kvällen 😀

Je ne veux pas être enrhumée!

Efter att ha legat nerbäddad i soffan några dagar med feber och snuva vågade jag mig till slut ut ikväll. Tänker gå till jobbet imorgon, så jag tyckte att det kunde vara okej att gå till franskan nu ikväll … Kommer ju att missa några lektioner när tjejerna och jag åker till USA, så jag vill helst inte missa några fler. Dessutom har vi alltid så skoj där. Eftersom den text vi läser nu handlade om hur fransmännen spenderar sin fritid och den, bortsett från tre eller fyra rader, i princip enbart handlade om mat så kom vi in på det här med förutfattade meningar och liknande. Martine undrade om författarna till läroboken över huvud taget hade varit i Frankrike 🙂

Men vi konstaterade förstås också att det finns skillnader mellan svenskar och fransmän … Martine tyckte till exempel att det är tråkigt att hon aldrig får några spontana komplimanger på gatan av män i Sverige, och vi andra konstaterade nog att vi skulle tycka att det var ganska underligt beteende. Vi pratade lite om matvanor, lite om dryckesvanor etc. och Lena berättade att när hon bodde i England så tyckte hon att det var så skönt att folk spontant pratade med varandra överallt, att de är mästare på småprat och det aldrig blir någon pinsam tystad, men hon sade också att de av hennes engelska vänner som var mer blyga och tillbakadragna tyckte att ett land som Sverige verkade som himmelriket. Det är inte lätt att vara blyg här heller alla gånger, men det är nog ändå mer accepterat här än i kulturer där man förutsätts vilja och kunna prata med allt och alla. Jag får vara glad (igen) att jag är född i Sverige!

Hur som helst så är hon lurig, Martine. Förra veckan hann vi precis gå igenom alla övningar till kapitel ett, så mot slutet av lektionen så gav hon oss i läxa att repetera det och kika lite på kapitel två … men idag började hon minsann lektionen med glosförhör på kapitel två i alla fall! Det var tur att jag åtminstone hade skrivit in glosorna på glosor.eu, för det var faktiskt en hel del som hade fastnat, om än långt ifrån alla. Det är bara att konstatera att det ger väldigt mycket att skriva glosorna … i alla fall för mig. Jag måste skriva för att saker skall fastna … När jag gick i Davids grupp frågade jag någon gång något om stavning och han tyckte att det inte var så viktigt, för det inte är så troligt att vi behöver skriva franska, utan mycket troligare att vi måste prata … men hallå, för mig är det viktigt. Kan jag inte stava ordet kan jag inte komma ihåg det heller, så är det bara. Sedan kan jag ju inte förneka att jag föredrar italienska ord som stavas som de låter 😉

Nu skall jag titta på de stackars stafettåkarna i OS som åker i världen snöfall (idag har det faktiskt varit plusgrader i Götet, och ingen mer snö … men det har snöat hur mycket som helst på sistone) och vänta på att Älskling skall komma hem från jobbet så att vi kan mysa!

Begravd (Mark Billingham)

Begravd (engelska originalets titel är Buried) är Billinghams sjätte bok om Tom Thorne, en kriminalkommissarie inom Londonpolisen, vars liv är sådär lagom misslyckat som deckarpolisers ofta är men som naturligtvis lägger ner hela sin själ i att lösa de brott som kommer i hans väg. Oftast genom att strunta i vad hans överordnade säger och genom att trampa en eller annan människa (oftast någon som förtjänar det) på tårna.

I den här boken tvingas han samarbeta med poliser från en annan avdelning, då de försöker hitta en fjortonårig pojke som blivit kidnappad. Pojkens far är en före detta polis, och sådant tenderar ju att komplicera saker och ting. Utredningen baseras i princip på teorin att någon tagit pojken för att hämnas på något gripande som fadern gjort under sin karriär (eftersom ingen lösensumma begärts tycks det ju inte vara för pengar), men är det verkligen så? Ibland tycks det som att alla inblandade ljuger och när de personer som från början höll pojken fången hittas brutalt mördade men pojken fortfarande är borta väcks frågan om pojken nu förvandlats till en mördare också han?

Vid sidan om kidnappningsutredningen får man även följa Thornes kollega Yvonne Kitson då hon gör allt hon kan för att hitta de unga män som våldtagit och sedan mördat en ung invandrargrabb … Naturligtvis får vi även träffa Stone, Holland och Hendricks från de tidigare böckerna … och Thornes döda pappa gör sig påmind även han. Dessutom kanske det spirar någonting mellan Thorne och Porter, kollegan från kidnappningsroteln som han jobbar nära under det här fallet?!

Jag gillar absolut Billinghams sätt att skriva och jag gillar Thorne som hjälte. Visst är han clichéartad på många sätt – det spruckna privatlivet, det sjabbiga hemmet, den överdrivna alkoholkonsumtionen – men han har även överraskande sidor, och framför allt tar hans karaktär inte för mycket plats. Historien som berättas är viktigast. Thorne må vara den som för den framåt för det mesta, men han är inte medelpunkten, han är inte viktigast.

(Har skrivit om några av de tidigare böckerna här, i vad som skulle bli en bokblogg men som … ja … det är långt ifrån alla mina projekt som blir som de skall och när jag hade missat att skriva om ungefär femtioelva böcker – bokreferat har egentligen aldrig varit min starka sida – så gav jag upp …)

Mindre Piglet, s’il vous plaît

Plus d’exercise, moins de bonbons et gateaux.
Mer motion och mindre godis och kakor. Det måste bli mitt nya motto, är jag rädd. Sedan gäller det bara att hitta viljestyrkan att faktiskt följa mottot också. Risken är att det är där jag kommer att fallera. Jag har verkligen inte mycket självdisciplin när det kommer till sådana saker! Men det är inte roligt att prova kläder längre, har jag kommit fram till de senaste gångerna jag varit på stan, och det finns väl inte mycket annat man kan göra åt den saken än att just röra sig mer och äta mindre onyttigheter. Även om Älskling och jag fortfarande inte är officiellt sambo så har i alla fall de beryktade sambokilona infunnit sig hos undertecknad. Provade en jättesnygg klänning på H&M idag, men fick vackert hänga tillbaka den. Det vill säga, den hade varit jättesnygg om inte bull- och kakgömman på magen hade gjort att jag mest såg ut som en stoppad korv. Suck!

Jag fick köpt ett par jeans och en kjol till slut i alla fall, men kjolen är det på håret att jag går i, så … som sagt … det är dags att ta tag i det här nu! Visserligen säger Älskling att min mage är jättego, men … jag tyckte nog att den såg trevligare ut när den var i alla fall en aningens mer vältränad. Men naturligtvis är jag hellre en lite tjockare och mycket lyckligare Piglet än den arma mycket smala men väldigt olyckliga flicka jag var för några år sedan. Det finns de som tröstäter, och så finns det de som helt enkelt inte kan äta när de mår dåligt, och jag hör till den senare kategorin. Det i kombination med det faktum att en överarbetande hjärna konsumerar en väldig massa kalorier är inte jättelyckat … Någonstans mitt emellan figur 2007 och figur 2010 vore bra, tror jag!

Idag hade vi i alla fall ström under hela franskalektionen 🙂 Alltid något! Vi fick, bland annat, leka ”tjugo frågor” på franska. Inte det lättaste! Fast det svåraste är ju att komma på en kändis som man vet tillräckligt mycket om för att kunna svara på frågorna! Det är dock förstås väldigt nyttigt att få öva på att prata lite grand fritt, och försöka konversera lite grand. Det är ju det man behöver mest! Synd att inte Älskling kan någon franska, för då hade vi ju kunnat öva här hemma. Han sade visserligen härom dagen något om ”när jag också lärt mig franska”, men jag vet inte riktigt vad han har för tidsperspektiv på den planen 😉 (På tal om det och detta och ingenting alls så har jag förresten skaffat ett Eiffeltorn till min farm på Farmville idag … och ja, jag längtar massor till vår weekend i Paris i början av mars!)

Slötittar på OS i väntan på att Älskling skall komma hem. Just nu är det damernas störtlopp, och alla är väl spända på hur det skall gå för Anja Pärson. Trevligt är det i alla fall att Sverige redan hunnit knipa två guldmedaljer, genom Charlotte Kalla och Björn Ferry. Speciellt skoj är det att vi (åtminstone hittills, skall väl tilläggas) ligger bättre till i medaljligan än vad Norge gör 😉

Inte bästa dagen i år

Det är nog inte min dag idag! Höll precis på att kväva mig själv när jag skulle äta en näve nötter … Verkligen inte någon trevlig upplevelse! Men förhoppningsvis har jag hostat upp alla nötbitar från halsen nu. Sånt där är läskigt … tänk vad lite det egentligen krävs, hur lätt det kan gå alldeles åt skogen, på bara en sekund. Livet är skört.

I ärlighetens namn så har jag dock känt mig ganska eländig ända sedan jag vaknade imorse. Kände mig alldeles yr och konstig då. En vettig människa hade förmodligen stannat i sängen, men jag har väl aldrig direkt abbonerat på epitetet vettig, och således begav jag mig till jobbet i alla fall, ivrigt hoppandes att jag inte skulle bli ännu mer yr och falla omkull någonstans på vägen. Yrseln bedarrade så småningom, men huvudet har känts tungt som bly hela dagen och jag har fått kämpa för att hålla ögonen öppna. Jag tror för övrigt aldrig jag har varit så nära att helt enkelt stanna kvar i sängen, i Älsklings varma omfamning, som imorse … Nog för att jag alltid är trött på morgonen, och nog för att gå upp och lämna Älsklings famn alltid är jobbigt … men vissa dagar är värre än andra, och jag undrar om inte idag var den värsta någonsin.

Att det dessutom snöade när jag kom ut gjorde inte saken bättre. Jag tycker egentligen om snö, och snöfallet som höll i sig hela dagen (det var ihållande men knappast ymnigt) var riktigt vackert … men jag har fått nog av snö och vinter nu. Jag är less på att inte kunna gå ut utan att behöva vara rädd att bryta ett ben eller två. Det är iskana över i princip hela stan, känns det som. Jag längtar efter att kunna ta en riktig promenad … (Naturligtvis längtar jag också efter mer ljus, löv på träden, picknick och turer till havet … men jag vet ju att det inte blir vår/sommar ännu på ett tag!)

Och så längtar jag efter att mina tvättbestyr skall vara klara (hade hoppats på att kunna tvätta fyra maskiner på en gång, men trots att ingen annan tvättplats var bokad när jag bokade igår kväll var alla fulla nu, så tji fick jag, och får hålla på att tvätta några timmar till), att middagen skall vara avklarad, att jag skall ha gjort klart min franskaläxa (vilket jag väl borde ägna mig åt just nu) och att Älskling och jag skall kunna krypa upp i soffan och mysa till NCIS. Älskling kommer att lysa upp min annars ganska trista (det var grejer som strulade på jobbet också) dag – det vet jag 🙂 Det är han bäst i världen på.

Egentligen var det annat jag hade tänkt skriva om idag, men det blev som det blev med det och nu är det nog bäst att jag plockar fram franskaboken en stund, innan jag måste tillbaka till tvätten, och innan Älskling kommer hem, för sedan har jag en känsla av att jag inte kommer att kunna koncentrera mig på glosor och grammatik 😉

Från Älskling Alla hjärtans dag 2010 ❤

Knep och knåp och drömmar

Älskling är iväg med jobbet och kommer inte hem förrän imorgon eftermiddag, så jag känner mig lite ensam och övergiven, men försöker att hålla humöret upp ändå. Jag hade tänkt mig att jag skulle hinna med en massa saker ikväll … kanske plugga lite, städa lite, baka något, knåpa ihop kort … Det senare är ungefär det enda jag gjort. Att göra handgjorda kort är extremt tidskrävande, så är det bara! Men det är en avslappnande hobby. Man fastnar i stämplandet, färgläggandet, valet av papper och mönster, monterandet, utsmyckandet och även om man tänker på annat under tiden, så är det inga tankar som fastnar, ingen oro som maler … Det är lite grand som att gå på en strand på havet och låta vågornas brus och ändlösa resa fram och tillbaka över sanden eller, ännu hellre om jag får välja, stenarna liksom skölja bort alla spänningar ur själen för en stund. Jag skulle gissa på att jag ägnat nästan två timmar åt mitt knåpande och det har resulterat i TRE kort. Jag är säkert inte världens mest effektiva kortmakare, men ändå … De människor som föreslår att man skall försöka sälja sina kort vet inte riktigt vad de pratar om. Skulle man ta ut en vettig timpeng skulle ingen ha råd att köpa korten!

Det blev ett kort till Älsklings systerson, vars födelsedag vi skall iväg och fira imorgon, ett kort till Alvin, som också firar sin födelsedag imorgon (även om den var i veckan) och som förhoppningsvis skall få besök på måndag, samt ett extra som kom sig av att jag gjorde en bakgrund som visade sig inte riktigt passa till krokodilen som jag ville använda till Johannes (systersonen) kort. Enligt Älskling så gillar han ormar, spindlar och dinosaurier … men jag har inte någon stämpel med någotdera, vad jag vet, så en krokodil var det närmaste jag kunde komma. Hoppas att det duger 🙂

Läste på Kortmakarens blogg att Nordiska stämpel och scrapbookmässan tydligen kommer att hållas i Borås den här gången. Vad skall det vara bra för? Det är ju mycket mer praktiskt om den är i Göteborg. I alla fall för mig! Vi får väl se om vi orkar ta oss till Borås (13-14/3 är mässan) eller om vi låter bli. För plånboken är det garanterat bättre att stanna hemma … förmodligen för ordningen här hemma också. Jag skulle verkligen behöva ett bra system för att förvara alla dessa stämplar, pennor, embossingpulver, paljetter, snören, papper etc. Det är en väldigt skräpig hobby det där … Kan meddela att mitt skrivbord ser ut som ett bombnedslag just nu, och det ligger diverse saker på både köksbordet och sovrumsgolvet. Hm, det är nog tur ändå att Älskling inte är hemma 😉 (Nä, det tycker jag såklart inte! Jag är absolut lyckligast när jag får vara nära honom!)

På tal om Älskling och att inte vara hemma så drömde jag imorse att vi var på semester, han och jag … Vi hade rest långt och bodde på ett fint hotell, med en vacker park utanför och havet en bit bort. När vi vaknade första morgonen sken solen utanför och jag såg fram emot att vi skulle äta en rejäl frukost och sedan ge oss ut på strövtåg på den vackra plats där vi befann oss (jag har ingen aning om var det var) men då plockade han fram sin dator och sade att han tänkte gå iväg och jobba några timmar, och att jag kunde ligga kvar och sova eller göra vad jag ville, så skulle han komma och hämta mig sedan när han var klar. Jag blev både ledsen och besviken men det brydde han sig just inte om alls utan verkade mest tycka att jag var dum som tyckte att man inte skulle jobba på semestern och för att jag blev ledsen över att han tänkte lämna mig ensam. Hm … det var verkligen inte någon trevlig dröm! Skall vi gissa att den kom sig av att jag inte precis såg fram emot att han skulle åka bort idag? Det, och det faktum att det oroar mig att han stressar så mycket på jobbet, antar jag …

Jag kan i alla fall meddela att jag längtar väldigt mycket efter imorgon eftermiddag när jag får hålla om honom igen!

Hjärta

Pust! Efter över en månads förkylning känns min stackars näsa mest som ett stort sår inuti … och nu verkar nästäppan vara tillbaka, då jag trodde att den äntligen var på väg att försvinna. Det är bara det att jag är inte snorig, bara täppt … Det känns underligt. Och extremt irriterande. Man blir väldigt trött och seg när man inte kan andas ordentligt, när varje försök att få ner luft i lungorna blir en ansträngning snarare än en reflex som man inte tänker på. Varje gång jag varit förkyld en tid känner jag mig innerligt tacksam och privilegierad när jag kan andas utan att tänka på det igen. Naturligtvis är det inte en tacksamhetskänsla som hänger i. Efter ett tag tar jag återigen för givet att kunna andas utan ansträngning, men tänk om man kunde vakna varje morgon och faktiskt känna sig tacksam över en sådan sak? Eller över alla andra underbara anledningar som vi egentligen har att vara tacksamma … Vad är det som gör att vi människor har så lätt att se till vad vi inte har, och så svårt att känna oss lyckligt lottade? Och varför är det mycket ”lättare” att fokusera på det som man inte kan eller klarar av, än att fokusera på alla de saker som man faktiskt kan och/eller är bra på? På det hela taget måste jag säga att vi människor är ganska knepiga!

På tal om det och detta och ingenting alls (som min älskade brukar säga) så läste jag häromdagen på Farmorsbloggen om Hjärt-lungfondens kampanj Alla barnhjärtans månad, och kände att jag ville försöka göra en liten insats även jag. Hoppas att ni vill medverka, skicka ett SMS och ge mitt kampanjhjärta lite liv! Och framför allt, förstås, förhoppningsvis i förlängningen hjälpa sjuka barn till ett bättre liv! Trettio kronor bör väl de flesta ha råd att skiljas från … men ack, det finns så många behjärtansvärda ändamål att det ibland kan kännas ganska hopplöst att välja vad man skall stödja, det tycker jag också. Dock passar det väl bra med en cliché – grejen med clichéer är ju att de oftast är väldigt sanna – så kan ingen göra allt, men alla kan göra något. Det ÄR sant.

(Det var meningen att mitt kampanjhjärta skulle synas här, men det verkar inte som att det fungerar … Om jag inte kommer på någon lösning på problemet så hittar ni det här: Piglets barnhjärta)

Bienvenue!

Idag var det dags för terminens första franskalektion på Medborgarskolan, en lektion som till ungefär en tredjedel blev mörklagd på grund av strömavbrott. Det verkade som att hela kvarteret var utan ström, med undantag av kyrkan på andra sidan gatan. Vi kunde inte låta bli att fråga oss huruvida detta faktum hade med högre makter att göra … och själva fick vi försöka att läsa franska så gott det gick. Martine använde en cykellampa, någon hade en ficklampa och vi andra fick försöka belysa texten med våra mobiltelefoner (vilket i sig var lustigt eftersom Monika och jag pratat just om det fåniga i dagens beroende av mobiltelefoner). Jag måste dock erkänna att vi alla vara glada när strömmen kom tillbaka o Inte skulle ett strömavbrott hindra oss från att lära franska! Jag måste dock erkänna att vi blev ganska lättade när strömmen till slut kom tillbaka och vi kunde läsa utan att anstränga våra ögon till det yttersta.

Jag kan väl inte säga annat än att jag kände mig väldigt ringrostig gällande franskan … Naturligtvis hade jag tänkt att jag skulle plugga under vinteruppehållet, men … det vet väl alla hur det brukar gå med sådana intentioner? Jag har läst någon enstaka artikel från le Figaro, men det är också allt. Och på det lär man sig inte så mycket som man kunde önska, det vet jag ju egentligen sedan min tid på universitetet, då jag läste en herrans massa italiensk text utan att utveckla mitt ordförråd särskilt mycket. Visst, man lär sig naturligtvis att förstå bättre, men knappast att uttrycka sig själv. Det måste nästan till lektioner för det … i alla fall för mig! I vilket fall som helst så har jag knappast suttit hemma och pluggat verbformer, och det känns lite som att det kanske var det man borde ha gjort! Efter att, i alla fall vad det kändes, bara ha använt presens i mer än två terminer skulle vi sedan helt plötsligt trycka in futur, passé composé och imparfait på bara några få veckor … Inte konstigt att man blandar ihop dem sedan! Jag får verkligen se till att plugga den här veckan! Men men … det är så mycket man säger att man skall göra … så mycket man borde göra, så mycket man vill göra … men det är inte alltid allt blir gjort …

(Det är till exempel väldigt härligt att bara gosa på soffan istället!)